DET ÄR BARA VI..

Imorn, när bussen kommer till Unihoc-arenan några minuter innan sex, kliver Endre ur bussen, går över parkeringsplats och kliver in i Södervärnshallen. Genom cafeterian, in i omklädningsrummet med gula väggar, träbänkar i två rad. Alla har sina egna platser, egna rutiner. Kvart i sju är det dags för uppvärmning, Endre går ner trapporna, öppnar "dörren" och hoppar in på planen, som är ljusblå med massa linjer. Vi går till andra sidan och hittar våra egna platser igen. Gör vad vi alltid brukar göra. Mjölkrappen i mitten, uppvärmning utan och med bollar. 19:15 lämnar Endre den ljusblåa planen, kliver upp trapporna och in i gula omklädningsrummet. Koncentration, sista peppning, vi är färdiga!

Några minuter innan matchen springer vi till den ljusblå planen i kokande Södervärnshallen. Det är mörkt, vi kan höra publiken i huvudet, apploder och buller. Vi ställer oss i rad och lyssnar nationalsången. Samlar in i mitten igen. Lett o vinne. Speakern går genom första femman. De sex spelaren som får springa in på planen kan höra den otroliga bullert när två tusen hand klappar och tusen Endre-fan hurrar till dig I Unihoc-arenan är det tyst, men det är bara vi som hör. Den otroligt fin känslan smyger in och spränger huvudet. We are ready for the final fight!Domaren visslar. Matchen har börjat.

Endre gör första målet. Unihoc-arenan blir tyst som kyrkogården på natten, men det är bara vi som hör när tiohundra Endre-fans hejar på oss. Man får gåshud bara om tanken hur jäkla awesome det känns. Vi är starka. Vi jobbar med STOR Endre-hjärta. Vi vågar. Vi äger. Vi lirar, leder och lyckas. Vi hittar ytor, vi ger exakta passningar, vi träffar målet, varje Endre-spelare vågar ta ansvar att avgöra. Vi orkar springa hem när vi förlorar bollen på anfallszone. Vi är första på allt. Vi täcker skott, vi jobbar, sliter och offrar som Ewa Jansson. Vi är med och fokuserad från första sekund till slutssignalen. Vi ger allt och lite till. Vi kan höra hur tiohundra Endre-fans peppar och hejar på oss. Vi känner oss odödliga. Det är ingen som kan stoppa oss. Det är ingen som kan slå oss idag. Vi VINNER.

Den tystnaden som spränger in i Unihoc-arenan är tio gånger skönare än bullret i kokande Södervärn, eftersom det är bara vi som kan höra ljudet i tystnaden. Mora-spelaren kan höra bara tystnaden. Vi hör och känner hur världens bästa innebandypubliken stöder oss. Det är nånting som bara vi kan uppleva. Ingen annan. Där ligger vår styrka. VI ÄR ENDRE!

Ladda!!

/Liisa Kokkonen  #70